kattsvart

Här följer en mycket lång historia om en väldigt liten händelse:

Idag var det dags för möte med föräldragruppen. Lite mer seriöst än bara fika-hemma-hos-någon denna gång utan lett av bvc-sköterska i lokal på stan med tema: Smakportioner.

Som vanligt är man ju ganska stressad när man är påväg någonstans med barn. Hälften har man glömt hemma och man är ju glad om man kommer ihåg att borsta håret och stängt gylfen innan man går hemmifrån typ. Halvvägs framme ser jag i ögonvrån hur en person med sin pärm och stora ögon har upptäckt mig med sin radar. Jag är hennes target. Hon rör sig mot mig, mot folkströmmen, hon har siktet inställt. Redan nu har jag trots min trötta och numera halvdementa hjärna räknat ut att detta kommer handla om något kring barn - barn som svälter / barn som lever i krig / barn som behöver pengar. Klart man siktar in sig på en småbarnsmamman med svallande hormoner. Snart befinner hon sig vid min sida. Surprise! Det gäller såklart barn - som inte får gå i skolan. Fakta och statistik rabblas upp. Jag informerar om att jag har bråttom. Hon erbjuder sig att "gå med mig" och prata. Sedan ringer min telefon. Sådan tur har man väl bara på film? Så jag vinkar av min lilla stalker och drar snabbt runt ett hörn. Det vore härligt om jag kunde rädda all världens barn, men inte idag och inte med min "generösa" föräldrapenning. (Vi stödjer dessutom redan annan välgörenhet så fina är vi)

Mötet då? Ungefär som väntat. G småsnackade och gjorde ett fint försök att äta upp sin hand. Sedan däckade han i min famn och sov. Vi andra lärde oss bland annat hur man mosar en potatis på bästa sätt.